kiitkat

Jag skriver som till honom, det är så mycket lättare så.

Det är egentligen rätt konstigt.
Men jag har liksom vant mig vid tanken på att jag inte har någon pappa.
Men jag har ju, någonstans måste du ju finnas,
även om allting skulle ta slut när man dör så finns ju din kropp begravd under jorden,
och alla minnen som man aldrig glömmer, du finns ju kvar i mitt hjärta.
Om några dagar så har det gått 6 månader,
jag fattar det inte, ett halvår redan.
Hur går tiden så fort?
Det va fortfarande vinter när det hände,
ungefär en vecka efter min födelsedag.
Jag trodde och hoppades verkligen att du skulle komma tillbaka från sjukhuset,
När vi hälsade på dig så såg jag med egna ögon hur långt det gått,
jag klarade inte av att titta på dig utan att gråta.
Jag såg dig bara två gånger i livet, tredje gången hade det redan hänt.
Det va inte det att jag inte ville hälsa på dig,
jag va bara så sjukt rädd.
Rädd för att det skulle va sista gången att se dig,
rädd för vad jag skulle säga till dig.
Det är otroligt svårt att mista sin pappa när man nyss fyllt 14 år.
Men som sagt, det känns som jag vant mig vid det,
det verkar helt normalt att det bara är jag, mamma och Nina som bor tillsammans,
snart bara jag och mamma själva.

Jag minns alla gånger jag vart hemma hos dig på Torsö,
hur mycket jag tyckte om att vara där när jag va mindre.
Ångrar att jag slutade komma ut dit,
Jag ångrar också så mycket att jag va så sur på dig den senaste tiden.
Jag hoppas du förstår att det inte va dig jag va sur på, även om det verkade så.

Jag minns dom sista dagarna.
Va med Melissa då, vi satt hemma hos mig som vi brukar.
Dagen innan så va mamma och dom på sjukhuset hos dig, som vanligt.
Så ringde hon mig helt plötsligt och sa att du blivit sämre,
och att läkarna sagt att det inte fanns något mer dom kunde göra.
Jag grät hela vägen i bilen dit, när jag tänkte på hur det skulle bli om du försvann.
Sen när mamma rinde mig nästa dag, så insåg jag vad hon hade att säga.
Då var jag mest bara chockad, jag kunde inte ens gråta.
Jag skulle ändå komma till sjukhuset igen för att säga hejdå till dig.
Melissa följde med mig båda gångerna,
Nej visst hon är ingen släkting eller så, men jag va skit rädd för att åka dit,
det var så mycket lättare att ha med henne!

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli glad igen,
men det gick.
Klart att jag tänker på dig vissa stunder, som nu.
Men jag ska inte fastna i sorgen, jag vet att du inte hade velat de.
Du ville alltid vårat bästa, så nu ska jag fortsätta leva mitt liv och vara glad,
Jag har mist min pappa, tre personer som jag har älskat har sårat mig, jag har mist min farbror...
Bara i år, men jag ska klara det här, gå vidare.

Pappa, jag älskar dig<3
glöm aldrig det!